Glöm inte The Forgotten

The Forgotten lider av ohälsosamma tittarsiffror. Jag lider med The Forgotten.

När jag påbörjade det här inlägget trodde jag visserligen det var ännu värre, hade för mig serien redan var nerlagd. Riktigt så illa är det alltså inte ännu. Fast det lutar väl åt det hållet.

Det här är Christian Slaters andra försök på kort tid att lyckas i TV. Det första försöket hette My Own Worst Enemy och var bättre, och intressantare, och stod ut mer med sitt upplägg som placerade Dr Jekyll & Mr Hyde i modern spionagemiljö. Med det sagt har The Forgotten ändå varit bra och även om det är en klassisk procedurdeckare har det ändå varit en serie som i detaljerna stått ut och gett en helhet jag kommit att uppskatta. Det hjälper att jag gillar Slater, i den här ensemblen står han förstås tydligt placerad i centrum.

Serien kretsar kring en grupp frivilliga civila, en del av ett större nätverk, som hjälper till att bena ut identiteterna okända döda människor som hittats, och även varför de hamnade i sin livsavdagande situation till att börja med. Christian Slater spelar en före detta polis som själv förlorat sin dotter och sitt gamla liv och nu ägnar sin tid åt andra som behöver hittas.

Det ligger i detaljerna. I karaktärerna, som är en bra balanserad blandning med fungerande personkemi. Det syns framför allt i de små stunderna, hur de reagerar på varandra, minerna de gör när någon säger något tokigt. Det ligger i att gruppen inte har någon polis eller FBI-agent som aktivt arbetar med dem. De samarbetar med polisen, för all del, men det hålls inte mer än nödvändigt och emellanåt är det nödvändigt för att historierna ska fungera. Det finns begränsningar i hur mycket civila kan göra utan officiella kontakter.

En sådan detalj som att den före detta polisen Slater automatiskt under en jakt sträcker sig efter pistolen som inte längre finns vid hans sida, en sådan detalj skänker mycket åt helheten.

The Forgotten är inget underverk, inte det bästa av det bästa, inget att hetsa upp sig över, men jag tycker det är en skön liten serie som förtjänar mer kärlek än den får. I ett landskap av för många för trista utgåvor av poliser som löser veckans fall behövs de här som sticker ut, hur lite det än sticks.

En liten sidnotis; det var inte förrän jag letade efter bilden längst upp här, som jag insåg att det här var serien som Rupert Penry-Jones - kände från den skitbra brittiska spionserien Spooks - först knöts till innan han byttes ut (tvingad eller av egen vilja, det vet jag inte) mot Christian Slater. Jag hade blandade känslor till det. Å ena sidan är jag väldigt förtjust i den senare, å andra sidan är jag också väldigt förtjust i Penry-Jones och det hade varit kul att se vad han gjorde med rollen. Om inte annat vore det kul att få tag i pilotavsnittet, för jag tar för givet att ett sådant gjordes med honom.